Vashti Bunyan

Vashti Bunyan är en mytomspunnen artist vars historia handlar om lysande utsikter, besvikelser, långvarig frånvaro och eventuell återupptäckt.

Hon upptäcktes i mitten av sextiotalet av Rolling Stones manager Andrew Oldham och hennes första singel "Some Things Just Stick in Your Mind" var signerad Jagger/Richards. (länk: http://www.youtube.com/watch?v=a0e7nQrmf40 ) Kritikerna spådde henne en lysande framtid och jämförde henne med Marianne Faithful och Bob Dylan. Vashti hade dessvärre inget vidare flyt så det blev inte många fler singlar efter det. Musikindustrin vände henne ryggen och Vashti försvann från arenan för att istället bo under en presenning vid konstskolan hon blivit utkastad från varpå hon och hennes kille började en resa med häst och vagn mot den skotska landsbygden. Resan tog två år och målet var ett kreativt kollektiv som folkmusikern Donovan startat. Erfarenheterna av detta var grunden för ”Just Another Diamond Day” som släpptes under tystnad 1970.

Mystiken runt Vashti Bunyan växte mycket på grund av hennes outgivna material som sades vara omfattande. När Vashti och Internet fann varandra i slutet av nittiotalet blev hon medveten om det stora intresset för hennes musik och att många av de unga artisterna, till exempel Devendra Banhart, inspireras av den. Det gjorde att hon letade på mastertejpen till ”Just Another Diamond Day” och släppte den igen. 30 år efter inspelningen blev skivan en enorm succé och Vashti var på banan igen. 2005 släpptes den oändligt vackra och nyproducerade skivan ”Lookaftering” och plötsligt står Vashti Bunyan på toppen av sin karriär.

Vashti Bunyans lågmälda folkpop, ibland lätt Phil Spector-influerad, är tidlös och oändlig. Hennes trollbindande röst är på gränsen till att inte finnas, men borrar sig igenom kött och blod in i benmärg och hjärta. Nu har hon en ny skiva på gång, som produceras av Andy Cabic från Vetiever och förväntningarna på den kan inte vara annat än skyhöga. Man skulle bli galen om man började tänka på all musik som skulle ha kunnat göras om Vashti Bunyan hade fått det gehör och spelrum hon var värd på 60-talet. Men det ska vi inte tänka på, istället ska vi glädjas åt att hon nu är på scenen igen! Det är som ett litet, mycket vackert mirakel.