Shout Out Louds

Det var länge sedan Shout Out Louds enbart var en angelägenhet för inbitna indiefans med för mycket tid i sina liv. Det var länge sedan man satt på sitt rum och tänkte att man var ensam om att älska dem. Nu är det 2009 och man får dela bandet i atomer för att de ska räcka till. Men det gör inte så mycket. Det är ett band man är villig att dela med sig. Och snart får vi all anledning att dela med oss igen när Shout Out Louds släpper sitt tredje album i vår. Bara en liten väntan kvar.

”Work”, titeln på albumet, signalerar att det är fan det här som är deras kall. Inte stå och diska på någon sunkig krog, inte kränga försäkringar via telefon, inte böja rör i fabriken. Nej, musiken är deras liv. De korsade Atlanten, hamnade i Seattle hos producenten Phil Ek (Band of Horses, Fleet Foxes, The Shins) och spelade in en skiva som man gjorde förr: räkna in, sen kör alla. Med deras musikaliska bagage så vet vi att vi med säkerhet har något stort framför oss. Vi spricker av nyfikenhet.

Som sista ord kan vi väl bara säga att det den där är skevheten som man har svårt att sätta fingret på hos Shout Out Louds som alltid har varit det som fått världen att fastna för dem. Det är den trasiga och smått spruckna sången som låter så sorglig som vi identifierar oss med; den slår så kontrastrikt mot de teatraliska ljudkulisserna i moll och dur. Varför nämner vi nu det? För att vi vet med säkerhet var vi hamnar igen i vår, med eller utan brustna hjärtan. Vi hamnar framför scen till Shout Out Louds och vi gör det förutsättningslöst.

Text av 

maxluger [dot] se (Max Hansson)