Matthew Houck aka Phosphorescent har gått från sakral folk-indie på mindre genombrottet med "Pride" via smått geniala hyllningsplattan "To Willie" till klassiska hippiecowboyen Willie Nelson, till brilljant indiecountryrock av högsta klass på nya albumet "Here's To Taking It East". 

Phosphorescent har vuxit till ett band med en kaxigt självsäker attityd till sitt ursprung och sina rötter i 70-talets södern, vilket de tydligt visar i fenomenala öppningspåret "It's Hard To Be Humble (When You're From Alabama), en sanslöst svängande countrysoulstänkare förstärkt med stötigt Stax-blås, riffiga Stones-gitarrer och en sjövild pedal-steel, en låt som är det bästa Exil On Main Street-spåret i år. 

Phosphorescents nyvunna självförtroende fortsätter sedan visa sig, Houck har länge visat att han är en stark låtskrivare som med fingertopsskänsla arrangerar sina indie-country-gospel hymner men aldrig lika ambitöst och fulländat som nu. Bandet ekar av klassisk rock från mitten av 70-talet med namn som Bob Dylan, Gram Parsons och Neil Young samtidigt som Phosphorescent har samma integritet, närvaro och intimitet som Bon Ivers karga alt.countrysoul och Will Oldhams skeva lo-fi gospel. Matthew Houcks sköra stämma vinglar fram på ett sätt som förmedlar sårbarhet, övergivenhet och osäkerhet samtidigt som den ärligt och känsligt trollbinder lyssnaren. Tydligt och kärleksfullt förmedlar Houck och hans band historierna från en ensam neo-outlaw-country-cowboys rotlösa färd genom brustna förhållanden, ändlösa nätter och fallna drömmar. 

Albumet har hyllats unisont i all musikpress värd namnet, det blev månadens album på ställen som MOJO (4/5), Uncut (4/5) och fick skyhöga poäng på skalor som Pitchfork (8.2), Paste (8.6) och Filter (8.6).

Som support på turnén ser vi kanadensiska Timber Timbre från fina labeln Arts and Crafts. Mika och Simon gör enkla, mörka arrangemang med bluesiga riff och kufiska orgelmattor till pulserande bastrummor. Som en scen ur Blue Velvet. Som en kanadensisk släkting till svenska Blood Music. Folk-pop som i de mest dramatiska ögonblicken påminner lite om Antony & the Johnsons.