Noah and the Whale

Tänk vad spirande kärlek till filmskaparna Wes Anderson och Noah Baumbach kan göra. Noah and the Whale har nämligen tagit sitt namn från favoritfilmen The Squid and the Whale och sin favoritregissör, mannen bakom filmen, Noah Baumbach. Bandet signerar även sina bloggposter med en filmreferens, ”Sic Transit Gloria” är en blinkning till fantastiska Wes Anderson-filmen Rushmore.

Tänk dig att Paul Simon-låten ”Call me Al” får barn med Belle & Sebastian, bestämmer sig för att göra sitt leverne till ditt livs soundtrack. Ungefär så låter Noah and the Whale för det mesta. Det är cinematiskt, storslaget, höga berg och djupa dalar.

Men självklart är allt inte bara rosenrött och nyförälskat som de djupa dalarna antyder. Noah and the Whale har mörkare sidor, även om det inte är vad de främst är kända för. Efter den sprudlande debuten Peaceful, The World Lays Me Down från 2008 följde 2009 års album The First Days Of Spring. Skivan är en lite mer tillbakalutad, men ändå filmisk historia fylld av ånger och med en botten av hopp. Albumet fick storslagna recensioner, vilket den andra skivan sällan får. I mars kommer tredje albumet Last Night On Earth. Sångaren Charlie Finks lätt krackelerade hjärta efter uppbrottet med tidigare band- och sängkamraten Laura Marling satte tonen på förra albumet. I dag konstaterar han sobert på nya skivans titelspår "L.I.F.E.G.O.E.S.O.N." att ja, livet fortsätter.

Nu när twee-stämpeln är så gott som borttvättad är Noah and the Whale redo att förföra dig med stråkar, svårmod, renodlad glädje och ett musikaliskt frieri du sällan sett maken till. Live är det nämligen lätt att känna sig lite uppvaktad. Det är inte bara dina fötter som rör sig, det är du. Noah and the Whale gör dig rörd.