Tidigare konserter

Pipeline 26 Aug 2016
Pildammsteatern 23 Jun 2015
Yaki-Da 8 Maj 2015

Naomi Pilgrim är Stockholmsbon med ena foten på Barbados som 2013 slog världen med häpnad med låten ”No Gun”. Efter att ha körat bakom artister som Lykke Li och Agnes hade tiden kommit för artisten att ta tag i sina drömmar och framföra sin egen musik. Hennes självbetitlade EP överöstes med lovord från bloggar och musikrecensenter. The Guardian satte singeln ”House of Dreams” på sin favoritlista, Andy Warhols Interview magazine ville ha den första intervjun och musiktyckare liknade Naomi vid Sade och Lauryn Hill. Nu är Naomi tillbaka med en råare och naknare EP: ”Sink like a stone”.

Under åren som gått sedan ”No Gun” släpptes har Naomi dragit stora publiker på festivaler som Way Out West och norska By:Larm. Men främst av allt har hon skrivit, växt och rest. Förra året återvände hon till sitt barndomshem Barbados för första gången på ett knappt decennium. Resan var en örfil och ett uppvaknande, inte minst musikaliskt.

”Det var på många sätt svårt att se hur Barbados har förändrats, blivit fattigare. Samtidigt blev jag påmind om glädjen som kan finnas i enkelhet. Det var en viktig resa som fick mig att börja förstå hur jag kan förvalta mitt barbadiska arv i min musik”, säger Naomi.

På sin nya EP ”Sink like a stone” vänder Naomi ut och in på sig själv och sin samtid. Resultatet är en lika vacker som smärtsam reflektion av artistens sinnevärld. Politiska utvecklingar som extremhögerns framfart i Sverige omvandlas till melodiska och obekväma frågor om kulturarv, förtryck och fascism. Den första singeln, som är skriven tillsammans med Henrik Jonzon och har namngett EP:n, är inspirerad av afroamerikanen Eric Garners död i New York 2014.

”Eric Garner kvävdes till döds av den strukturella rasism som vi lever med varje dag. Trots att rasismen är så pass tydlig att den resulterar i den här typen av modernalynchningar så väljer vissa av oss människor att blunda för den. För att vår värld ska komma på fötter så måste vi skippa våldsförespråkandet, våga se historien och börja lyssna på varandra."

EP:ns två andra spår är även de en intim inblick i Naomis vardag. På ”I wonder”, skriven med de gamla vännerna Oskar Blondell och Nanna Brickman, utforskar hon ett förhållande som faller samman, och i låten ”Mama” skickar hon en kärlekshälsning till sin mamma Marie. ”Det här har varit en stundtals skärande, stundtals ljuv EP att skriva. Processen har krävt mig på tid och total ärlighet och jag har varit inne och pillat i både halvläkta och helt öppna sår. Det har inte varit askul alla gånger ­­– men hel klart värt det in the end."

Sida senast ändrad: 22 dec 2016