Mono

Musikens främsta kvalité var alltid förmågan att förvandla en mondän och vardaglig tillvaro till något annat. Musik som är stark nog att ta dig någon annanstans för en stund är alltid den som består och känns mest betydelsefull, och därmed också det som skapat premisserna för hur vi bedömer musik. När vi till exempel säger att någon platta eller konsert är ’tråkig’ eller ’händelselös’ är det alltså mot bakgrund att vi har en förförståelse, en norm, som gör att vi förväntar oss att musik ska vara spännande, kittla oss och som ska ta oss med på en resa till en värld bortom det alldagliga och förutsägbara.

Så borde det ju vara, tycker man.

Postrock, denna luddiga kategori, har enorma krav på sig att erbjuda det ovannämnda. Det ska vara emotionellt, kanske lite psykedeliskt, helst med stor atmosfär och stor innerlighet. Ironiskt nog är det få av de så kallade postrockbanden som verkligen lyckas erbjuda något som på allvar tar dig med på en resa bort från måndagen, helt enkelt eftersom bristen på originalitet kom som ett brev på posten så fort genren nådde bredare lager. Synd, eftersom de ingredienser som utgör postrock är precis det som kan göra konformismen lite lättare att uthärda.

Vad vi får göra är att bläddra i index och kolla källhänvisningarna – originalen är oftast pålitligast. Varifrån kom det som etablerade receptet på det vi känner som postrock?

Internet förtäljer följande: ”Termen postrock myntades av musikjournalisten Simon Reynolds i nummer 123 av The Wire (maj 1994) för att beskriva en typ av musik som "använder rockinstrumentation för icke-rock-ändamål, som använder gitarrer för nyanser och texturer istället för riff, powerackord och melodier."

Aha.

Låter beskrivningen bekant? Mogwai, Tortoise, Godspeed! You Black Emperor…jorå, de banden får väl ses som ursprungsgestalter, och har alla lyckats behålla kvalitetssigillet. Men om det handlar om vilka som förfinade greppet, som var tidigt ute men tog postrocken till sina extremer, som gjorde texturerna orkestrala och verkställde de musikaliska kontrasterna allra mest sofistikerat; ja, då handlar det om Japan. Om Mono.

Efter tio år av träning slår det oss att den skygga, men ursinnigt turnerande, Tokyo-kvartetten faktiskt lyckats skapa ett musikaliskt språk som besitter förmågan att försätta åhörarna i såväl extremt obehag som extremt välbehag. Mono har med en blandning av skyhöga crescendon, titaniska svepningar, mörka melodier och skörhet som en vikt papperstrana fulländat allt det postrock var menat att vara: ett sätt att resa, att uppleva, att känna. Även om ingredienserna känns igen – skört/stort/tyst/oväsen – är en konsertupplevelse med Mono något som handlar mer om en unik delaktighet än den vanliga dikotomin band-och-publik. Enligt vissa etymologiska beskrivningar har ordet ’Mono’ ingen betydelse i sig självt – det är när ordet kombineras med ett annat ord som det förändrar, som det får mening. Musiken suger in människor i en gemenskap, och att synkroniseras med de seismiska vågorna från scenen är att försvinna ett litet tag. Kvällarna på Debaser i Malmö, Strand i Stockholm och på Umeå Open Air i mars kommer att ha kreativ potens nog för att återupprätta idén om musik som blomstrande verklighetsflykt. Men Mono förutsätter vårt deltagande.