Meshuggah

Ta vilket band du vill ur den mer extrema metalskolan och du kommer höra att någonstans ligger ett skimmer av Meshuggah över musiken. Det är ingen överdrift. Det bara är så. Bevisa mig gärna fel.

Fredrik Thordendahl och Jens Kidman, de två själarna som är ansvariga för Meshuggahs födsel, har tillsammans med Thomas Haake, Mårten Hagström och Dick Lövgren skapat ett monster som ingen vill stoppa. De norrländska pionjärerna satte sitt namn på kartan i versaler med ”Destroy Erase Improve” från 1995 och efter det fanns det liksom ingen återvändo. En trilogi av kalkylerad deathmetal och brutal progressiv thrash (Chaosphere [1998], Nothing [2002], Catch Thirtythree [2005]) fann sin väg ut till bandets fans som växte för varje polyrytmisk vansinnesfärd de gjorde.

Sedan kom ”obZen”, monstret som kraschade in på osannolika Billboardlistan och förgjorde det mesta i sin väg. De hade spenderat över ett år för att spela in albumet och när väl skivan kom ut så tog superlativen snabbt slut i recensionsartiklarna. Sönderhyllad, men på de godaste grunder, ”obZen” var ett album som tråklade sig in i medvetandet hos en större publik och klubbarna runt om i världen fylldes till bredden med fans som ville få sig en fysisk käftsmäll.

Nu har det gått nästan tre år sedan ”obZen” släpptes och Meshuggah håller på att spela in sitt nya album. När de nu lämnat studion för att avreagera sig på scen är sannolikheten stor att de kommer golva oss totalt. Vi kommer att vara någonstans mellan totalt fysiskt mangel och lyrisk eufori. Lita på det. Bevisa mig gärna fel.