Masquer

Året var 1993. Vi var 14 år och andades musik varenda sekund på dygnet. Pelle försökte färga håret rött men det ville aldrig riktigt fastna på hans blonda hår medan jag bytte hårfärg varannan vecka, blått, svart, rött, rosa. Jag gick runt med säkerhetsnålar i ansiktet, vi hade den klassiska grungeuniformen a la lager på lager, pumadojjor, trassligt hår och alldeles för stora flanellskjortor. Det var sommar och jag satt på Pelles säng med det typiska tigeröverkastet i plysch. Vi lyssnade på Sonic Youth, tjuvrökte på hans balkong och drack kanelte. Jag skulle åka iväg på språkresa till Malta, han lånade mig en skiva. Pornography med The Cure. Där och då såddes det första lilla fröet till Masquer. Pornography gjorde ett sånt otroligt starkt intryck på mig. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var som att bli insugen i en febermardröm fast denna gång ville man aldrig vakna. Jag ville bara få vara kvar i det hypnotiska mörkret med de stora trummorna och den snyftande sången. Jag hade ju inte alls orden att beskriva känslan då, minns att jag sa typ “shit vilka starka rytmer”, eller något liknande.

Sen dess har vi följt varandra. Pelle och jag. Massive Attack, Portishead, Tricky, Aphex Twin, Do Make Say Think, God Speed You! Black Emperor, Sigur Ros, Anthony Rother, Boards of Canada, Pop Ambient 2001 - 2006, Bochum Welt, Björk, Legowelt, Ulrich Schnauss, Laura Veirs, James Holden, Rex the dog, Unit Black Flight, 1999, Andreas Tilliander, Lars Blek, The Field, Bibio, Sagor & Swing, Blanka, PJ Harvey, Black Devil, Stereolab, Blonde Redhead, Colleen, Cylob, Differnet, The Kid, Dntel, Dr Higgins, Ellen Alien, Josh Rouse El Perro Del Mar, Fever Ray, Fuck Buttons, Autechre, Cocteau Twins, Juana Molina, Karl Blau, Khonnor, Midaircondo, Morphine, Pallin, The Montgolfier Brothers, Pluxus, Radiohead, Squarepusher, Vincent Gallo.

Allt detta och mycket mer är mitt och Pelles, musik vi delat med varandra genom åren. Masquer är små bitar av varje låt vi upplevt. Det startade med The Cure, och mycket av soundet på Cover My Face As The Animals Cry baseras på det klassiska 80-tals new wave - och shoegaze - soundet. Men lyssnar man ordentligt så kan man höra små trådar av Smashing Pumpkins, Blonde Redhead, El Perro Del Mar, Sonic Youth, Madonna, Bananarama, Nirvana, The XX, Anthony Rother, The Field, Jenny Wilson, Kim Wilde, ja jag skulle kunna hålla på i evigheter med att nämna influenser som dykt upp under inspelningsprocessen. Det startade med The Cure, men jag tycker inte vi är The Cure - pastischer. Vi är Massive Attack-Portishead-Tricky-Aphex Twin-Do Make Say Think-God Speed You! Black Emperor-Sigur Ros-Anthony Rother-Boards of Canada-Pop Ambient 2001 - 2006-Bochum Welt-Björk-Legowelt-Ulrich Schnauss-Laura Veirs-James Holden-Rex the dog-Unit Black Flight-1999-Andreas Tilliander-Lars Blek-The Field-Bibio-Sagor & Swing-Blanka-PJ Harvey-Black Devil, osv - pastischer. Ett collage av allt vi lyssnat på, melodier, rytmer och ljud som satt sig som små post it - lappar i vårt musikaliska bibliotek. Som vi blandar ihop till något nytt som kanske får en post it - lapp - plats i någon annans bibliotek. Vem vet?

/Kicki

- - Foto: Frida Sjögren - -

“Stockholmsduon Masquer har byggt sitt sound kring en överväldigande dysterhet och försett musiken med ett lika övertygande driv.Deras trendkänsliga syntpop är djupt rotad i det deppigare 80-­talet, där episkt ekande gitarr­slingor och trubbiga trummaskiner möter luftigare drömpop av något senare datum.” (DN)

Masquer, med sina musikaliska rötter i såväl 80-talets mörka new wave som i senare electronica, släppte hösten 2011 sitt debutalbum - Cover My Face As The Animals Cry. Debuten möttes med nyfiket intresse och kom att få ett varmt medialt välkomnande. Skivan var "årets svenska debutalbum" enligt Helsingborgs Dagblad, en bedömning tidningen inte var ensam om. Kulturbloggen stämde in i hyllningskören och beskrev albumet som "årets kanske vassaste debutskiva".

Det efterlängtade albumet, släppt via Rough Trade/G-Records var producerat av artisten och kompositören Per Egland medan Björn Hansell, känd från sina insatser med Fever Ray, stod vid mixerbordet.

Förstasingeln Happiness gick i månader varm i Sveriges Radios P3 och The Field-remixen av samma låt rönte stor uppmärksamhet på musikbloggar över hela världen. Dazed and Confused valde samtidigt att pryda Rise-sektionen på sin digitalutgåva Dazed Digital med Masquer.

Först med Happiness-videon var Sveriges största musikblogg PSL som även premiärspelade Andreas Tillianders remix av andrasingeln Stark Naked. När PSL senare bevakade Way out West-festivalen - med artister som Robyn, Kanye West, Pulp och Thåström - lyfte de fram Masquer som en måstespelning som inte fick missas.

Sedan skivsläppet har Masquer turnerat Sverige och öppnat för bland andra Niki and The Dove, Gardens & Villa och Yelle. Bandet spelade på No Silence-galan med Ane Brun och Jenny Wilson och medverkade även på The Fields hyllade släpp Looping State of Mind.

Trots medvind under det gångna året lovar 2012 mer. När DN På stan inledde det nya året med sin lista på favorittippade band att slå igenom 2012 tog Masquer hem en säker plats och spåddes nå långt utöver sin tidigare publik.

Turnén i Sverige fortsätter men framförallt är 2012 året då Masquer tar klivet upp på den internationella scenen. Först på showcase-festivalen By:Larm i februari, sedan väntar turné och skivsläpp i Frankrike i mars.

Masquer medverkar även i flera, ännu hemliga, samarbetsprojekt som under året avtäcks och i vår släpper bandet sin cover-EP.

2012 är Masquers år - om man får tro DN På stan året då "Masquer blir ett känt namn för folk som lyssnar på annat än P3. Naken röst, stark gitarr, spännande inslag i musiken som lätt fastnar."

“Masquer har skapat ett utsnidat popfundament att stå stadigt på, kanske vackrast bevisat i mäktiga ”Flings”. Kicki Halmos hesa röst pendlar någonstans mellan en ung Kim Wilde och en ilsken Siouxsie Sioux. Pelle Lundqvist gör allt för att få sin gitarr att låta som 1985. Jag är villig att utnämna detta till årets svenska debutalbum.” (Helsingborgs Dagblad)

“Men det är Kickis sköra men samtidigt rakbladsvassa röst som gör att håret på armarna reser sig och som stundvis för tankarna till Nina Kinert. Detta händer speciellt i Flings som tillsammans med förstasingeln Happiness utgör de låtar som gör detta mörka popalbum till den pärla som det verkligen är.” (Joyzine)

“Ett svenskt debutalbum som inte har ett uns svenskhet i sig, vid en "blindlyssning" hade jag garanterat sagt att det här är ett utmärkt brittiskt album. Från 1992.” (Arbetarbladet)