Mark Kozelek

"When I get compared to artists like José González or Bon Iver, I can't help but think, 'I've been doing this since they were in third grade."

Alternativ ett: det är den hjärtskärande scenen i slutet av avsnittet där karaktär X blir dumpad av karaktär Y. Långsamt fadas den melankoliskt plockande gitarren med den vemodigt dova sången upp, klippningens tempo saktas ner, kameran zoomar in på karaktärernas ansikten. Du fäller en tår.

Alternativ två: den amerikanska indie-dokumentären varvar super 8-filmerna från den förlorade barndomen med ett försök att skapa ordning i det nutida kaoset. Samtidigt som vi inser vidden av moderns galenskap fadas den melankoliskt plockande gitarren med den vemodigt dova sången upp; närbild på sonens fårade ansikte, klipp till barnets söndertrasade tillvaro. Du fäller en tår.

Det må vara beräknande och ytligt eller fördjupande och mångdimensionerat, men det är enkelt att förstå varför otaliga filmproduktioner – från mästerliga dokumentären Tarnation till amerikanska ungdomsöverklassorgien Dawson Creek – valt just Mark Kozeleks arrangemang. Ensam med sin nylonsträngade gitarr och en röst som är både skör och självsäker förmedlar Kozelek den känslomässiga autencitet som borrar sig in i oss alla. Oavsett om det varit med hyllade gruppen Red House Painters, i eget namn eller som det löst definierade Sun Kil Moon är det musik som berör och stannar kvar.

Det är intressant. För samtidigt som Kozeleks musik lätt används som en känslomässig avtryckare, som en kuliss, är det litterär musik – texterna är fantastiskt vackra självbiografiska berättelser – som kräver uppmärksamhet och omtanke. En slags motpol till nedladdningsgenerationens upplevelsepundande. Sitt still. Lyssna. Känn.