Lars Demian

Att vara ”del av en berättartradition” brukar ofta tillskrivas personligheter som figurerar i kultursidornas litteratursektioner, inte musiker. Konsten att berätta, att skildra historier, och samtidigt göra laddad musik har just inte så många företrädare i Sverige. Vi måste vårda dem vi har.

Halländska Lars Demian förknippas ofta – lite fegt - med den skola av poeter och vissångare som började med fixstjärnor som Cornelis Vreeswijk, Fred Ålerström och Bruno K. Öijer, vidare till rökande slackers som Toni Holgersson och Stefan Sundström. Genom åren gav de alla upphov till myten om det slarverbohemiska Stockholm, och på något sätt hamnade Lars Demian i den där kategorin. En respektingivande samling referenser förvisso, men ändå missvisande sällskap för en artist som har ett större musikaliskt mod och ett säreget sätt att både bittert och muntert skriva text. Där Sundström och Lisa Ekdahl, som exempel, aldrig tagit sig ur ekorrhjulet av visor har Lars Demian ända sedan begynnelsen stått för en ny sorts punk - beväpnad med kabaréinstinkt istället för distade gitarrer och nitar. Demian förkunnar kultur och motstånd i samma paket, men gör det med en otvättad elegans och en cirkusdirektörs sjavighet.

Var platsar Lars Demian? Historiskt har han bjudit oss på New Orleansk jazz, Tom Waitsiska smutsexperiment, en slags svensk chansón á la Serge Gainsbourg, suggestiv blues och sporadiska rockcrescendon. Numera finner vi inte många gelikar som dels har smak för alla möjliga sorters musikaliska kläder och samtidigt besitter en förmåga att på ett historieberättande sätt beskriva vedermödor hos storstadens underdogs. Demian fångar både känslan på väg mot äventyren och det ensamma vältrandet efter att alla andra har gått hem. Tänk en tonsatt Klas Östergren-roman kanske.

Orsaken till att Demian till en början hamnade i Mosebackegenren är naturligtvis hans hymnlika serenad till alla bra berättelsers ursprungssubstans: ’Alkohol’, från debuten ’Pank’ (1990). Låten blev indiegenerationens Öppna Landskap och banade väg för en av svenskt musiklivs mest fruktsamma, varierade och långlivade folkrocksberättare. Ironiskt nog blev ’Alkohol’ nästan lite för stor. I början av 90-talet fick låten förvirrade unga män att drälla omkring på Söders ölhallar med halvskitiga vita skjortor, dålig andedräkt och en Burroughs-bok synligt placerad i fickan, på jakt efter en forcerad bohemtillvaro. Det var aldrig Demians fel. Hos honom fanns substans, inte klichéer. Lyssna på ’Lycka Till’ (1991), ’Elvis, Jesus & Jag’ (1997) och förra plattan 'Välkommen hit' (2007) och säg att vi har fel.

Tjugo år efter ’Alkohol’, efter uppgång, fall och återfödelse, efter bakfyllor och barn, floppar och Grammisnomineringar (för ’Välkommen hit’), gör Lars Demian nu något rätt jävla unikt: en uppdragscoverplatta. Tusen fans har fått föreslå låtar de vill höra i Demianversion, och inkomna förslag har varit ibland självklara, ibland aparta absurditeter. Demian plockade låtar från båda kategorier och i september 2009 släpps ’Att inte vara Pär Gezzle’ (smaka på titeln), ett försök att skrapa sönder ursprungsortens solsmetiga yta medelst trasiga covers på bland annat – jajamen – Roxette.

Så är det. Demian förmedlar historier från den sjaviga sidan av tillvaron. En gång trasig, alltid trasig. Det är en berättartradition han har format på egen hand.

Text av 

jesperluger [dot] se (Jesper Liveröd)