[ingenting]

”Blir man inte trött på alla skyltar överallt, på alla namn? Jag tycker att det skulle vara fint om det fanns en hel armé av band som inte hette någonting, och så skulle man kunna gå till Debaser och se något som man inte visste hur det lät.” Den som talar är Christopher Sander, sångare, gitarrist och låtskrivare i den Stockholmsbaserade poporkestern [Ingenting] som sedan debuten 2004 visat att deras anspråkslösa namn symboliserar raka motsatsen till vad de egentligen är.

[Ingenting] bildades 2003 i Stockholm och släppte ett år senare EP:n ”Ingenting är lätt”. På hösten samma år kom det egenproducerade albumet ”Ingenting duger” som de två år senare följde upp med EP:n ”Sommardagboken” och fullängdsalbumet ”Mycket väsen för ingenting”. Med deras tredje album ”Tomhet, idel tomhet” (september 2009) – producerat av Jari Haapalainen och med bland annat Markus Krunegård som gästmusiker – fortsätter de att beröra livets skörhet, eller som de själva säger när de summerar sitt senaste alster: ”en galamiddag på slottet med Gud och Döden som bordssällskap”.

[Ingenting]s musik går från att vara bombastisk och pompös pop, till att snudda vid post-rockens malande symfonier; från att vara melodisk psykadelika för att i nästa stund transformeras till ungdomsrevoltig indiepop-punk. Denna vilda blandning av stilar förgylls och kontrasteras av Christopher Sanders texter som med sin nakna direkthet injiceras i lyssnarens blodomlopp, stannar kvar och skvalpar runt på ett sätt man sällan möter. Med en spröd röst fylld av vemod och revolt berättas det om livet på avsatsen till vuxenvärlden: punkten då ungdomens identitetsförvirring fick oss att bränna våra vingar i jakten på solen. Det är texter som beskrivs så ocensurerat och rakt att de omvandlas till den sannaste av känsla – det är Farväl Falkenberg som möter Fucking Åmål, Taxi Driver som möter Bibelns Höga Visan.

Det vore en underdrift att säga att det är musik på liv och död.