Florence and The Machine
Florence Welch, en 23-årig britt, är rösten bakom maskineriet som följer hennes förnamn. Men musiken hon skriver är långt ifrån så statiskt som maskineriet antyder. Organiska kuggar maler efter ett souligt gospel och på korta tre år har Welch gått från relativ obskuritet till indiedrottning som härjar i ett landskap av pompa och ståt. ”Less is more” har upphört att gälla om det någonsin gjorde det över huvud taget och en ljudväggsmanifestation låter sig uppenbaras när nålen når skivan. Bombastiskt utan att förta känslan av intimitet som kryper upp längs nacken och får håren att resa på sig. Sådan är nerven på hennes debut ”Lungs” som gavs ut för bara några månaders sen. Tråkigt ess att ha i blusärmen det vill säga.
På gränsen till sönderkramad av både fans och makthavare men likväl är det ett välförtjänt betyg och Welch har nu bara framtiden för sina fötter. Det är inte utan man vill att tiden ska rusa förbi så man kan stå i kö och förväntantsfullt betala för album nummer två som kommer svepa fötterna från jorden den med.
Welch och maskinen gästar vår huvudstad i mars nästa år så stålsätt er och låt månaderna fram tills dess gå obemärkt fram för sen står vi där på första parkett och gråter i takt till tonerna av en av samtidens mest genuina artister.
Text av
max
luger [dot] se (Max Hansson)
