Finns det skivor som bara kan ha skapats vid en viss tid i historien? Svårt att säga om Fattarus Fatta Eld; den lät framtida när den kom för tjugo år sedan och kunde ändå bara blivit till då den blev det. Fatta Eld är inte bara skivan DJ Kojak, Mackan, Mingan och Rah Balder skapade – med Masse, Oskar Skarp och Salla ombord såväl som gästspel från hela Fjärde Världen respektive Ison & Fille på posse cuts samt Henoks glimrande inhopp på Mina Hundar – utan skivan som blev vad den blev för att den tog svensk hiphop till en ny publik. I år har det gått 20 år sedan albumet släpptes vilket kommer att firas på Fållan i Stockholm den 5 juni. Fattaru kommer uppträda live med gäster – en unik spelning som kommer bli deras absoluta sista. Biljetter ute nu!
När Fatta Eld kom 2001 vidgade den vyerna för svenska rappare och bilden av vad svensk hiphop kunde vara. Med undantag för Infinite Mass G-Funk-osande (och därmed West Coastlutande) debut The Infinite Patio och uppföljare Alwayz Somethang hade ingen svensk hiphopfullängdare innan bugat till någon annan stad än New York. Fattaru tog hiphop bortom hiphoppubliken, utan att spä ut sina grundingredienser ett jota – snarare tvärtom, receptet byggde närmast på ett förtätande av ingredienserna. Fatta Eld var minst lika besläktad med Chicagosonen Twistas furiösa snabba men likafullt avslappnat kontrollerade flow som med det östkustsound som regerade bland svenska rappare vid den här tiden, rytmen på flera av låtarna – kanske hitten Mina Hundar mer än någon annan – var lika mycket bounce som boom bap. Och när Mackan, Mingan och Rah Balder kickade raps och flowet till och från inte gick i dubbeltempo så lät det mer besläktat med OutKast än säg Mobb Deep som till exempel Sherlock kunde föra tankarna till.
Sveriges kärleksaffär med hip hop har varit så präglad av strul, passion, hinder, äventyr, stökig kommunikation, otrohetsaffärer, taskiga förutsättningar, hjältedåd, dålig tajming, obesvarade känslor, uppbrott, försoning och nya tag. Vid den tid den klick av basketpolare, skolkamrater och bröder som smälte samman till Fattaru började smida sina vapen och rim var svensk hip hop, med några få starkt lysande stjärnor som undantag, en fullständig undergroundhistoria. Grunderna för det massförförelsevapen som blev Fatta Eld lades samtidigt som den svenska hip hopscenen kämpade för att levla upp under 1990-talets andra hälft, med The Latin Kings kriminellt underskattade I Skuggan Av Betongen, Sherlocks Made To Measure och Petters Mitt Sjätte Sinne såväl som de fantastiska samlingsskivor som motsvarade kulturen kring hiphopjams då – Sidewalk Headliners och Den Svenska Underjordensom främsta uttryck, men i lika hög grad de mixtapes som plötsligt började pumpas ut inte bara med de senaste bangers som gick varma i New York, utan även svensk hiphop som Masse och Taro, och med åren även Kojak, presenterade för en svältfödd publik.
Hela den brygd som mognat fram ur battle raps, skolavslutningsshower, uppträdanden på lokala musikfestivaler, talangjaktsartade tävlingar, jams på fritidsgårdar och på mixtapes korkades upp som en fullängdskiva precis vid en tid som kännetecknades av planeter som stod i samklang på ett sätt som inte hade välsignat hip hop i Sverige innan eller efter: Fattaru forsade fram precis när skivbolag var rädda för att missa nästa Petter och när ungdomar letade och delade musik på ett sätt som överbryggade avstånd och saxade mellan genrer på ett sätt som tidigare var reserverat för gräddan bland DJ:s. Fattaru var nyfikna, de lånade från Jamaica, amerikanska södern och framtiden, och land och rike runt fanns mp3:or med den där energiska kvartetten som sprängde; de sprängde sig in på topplistor, in mellan klickar, in på klubbar. Delade mp3:or blev gigs på de minsta orter och största festivaler. Fattaru var själva alla så uppenbart marinerade i hiphop, men ändå fick de indiekids att dansa till bounce, landet att gunga, rockfester att låta tonåriga rappare bli huvudakter och andra svenska rappare att gå tillbaka till ritbordet. Tack för allt Fattaru, vi har börjat fatta först nu.
