Dundertåget

Hyllningskören från fjolårets debut har knappt hunnit tystna när pålitliga Dundertåget kastar sig in i
ringen igen. Bränslet utgörs fortfarande av riffen som Stones glömde på någon galen efterfest 1972.
Vi snackar om en tid då musiken tilläts slita och dra åt olika håll och ingen fattade vad tusan man skulle med ett click-track till. ”Det både lät bättre och såg häftigare ut på 70-talet”, konstaterar frontmannen
Robert Dahlqvist med en nonchalant axelryckning.
Så enkelt är det. Samtidigt ägnar sig Dundertåget aldrig åt trött nostalgi. Sonic beskrev debuten som ”sjuttiotal i fräsch nollnolltappning” och verkar ha fattat grejen. Dundertåget är här och nu.

”Dom feta åren är förbi” rymmer givetvis en handfull effektiva partyhöjare, något annat vore otänkbart med det här gänget i förarsätet. Men här finns också lågmält vackra ”Vingars brus” där Robert gör en känslosam duett med alltid lika lyhörda Nina Ramsby. Skivan är överhuvudtaget en mörkare historia än sin föregångare, åtminstone textmässigt. ”Skriv gärna om något sorgligt”, sa Robert till Stefan Sundström som författat tre av texterna. Själv bidrog han med lyriken till fem av låtarna medan basisten Jens Lagergren och Johan Johansson skrev varsin. Titeln är förresten hämtad från en tysk film där tre unga aktivister protesterar mot klassamhället genom att bryta sig in hos rika människor och möblera om deras hus.

Det allra bästa sättet att uppleva Dundertåget är live.